fakta om lite olika fiskar som finns i våra svenska vatten!
Här har vi torsken som är en känd svensk fisk som många svenskar brukar vilja äta!
Kännetecken
Långsträckt kropp, men stor torsk har ofta hängande buk. Färgerna varierar med
miljön: s k taretorsk är rödaktigt brun eller olivgrön med mörka fläckar och grågul översida; vandrartorsk är ljusare med otydligare fläckar. Alla kännetecknas dock av en skäggtöm på hakan, överbett och kraftig sidolinje.
Storlek
Längd upp till 1,8 m. Maxvikt ca 51 kg, i Östersjön betydligt mindre.
Utbredning
Från Biscayabukten och Östersjön till Novaja Zemlja, Spetsbergen och Grönland. I västra Atlanten till Cape Hatteras i USA. Mycket vanlig längs med hela norska kusten. I Sverige är torsken allmän i Skagerak och Kattegatt, samt i Östersjön upp till Bottenhavet. Här minskar den i antal och är sällsynt i Bottenviken.
Biologi
Torsken finns ifrån ytan och ner till flera hundra meters djup, i vattentemperaturer ner till 0 grader celcius. Deras tillväxt är olika liksom deras könsmognad.
Födan utgörs mest av fiskar, särskilt lodda, vilket den norsk-arktiska torsken följer in mot Nordnorges kust i April-Juni och ger upphov till "loddatorskfisket". Den äter också
sill och tobis men också kräfdjur, borstmaskar och andra bottenlevande djur.
Leken
Den svenska torsken leker vid Västkusten i Januari-April och i Östersjön April-Augusti.
Djupet varierar mellan 50-500 m. En stor hona kan lägga upp till 5 miljoner ägg. Äggen flyter i ytvattnet och kläcks efter ca 3 veckor.
Fiske
Alla vet ju att torsken sedan en lång tid varit en ekonomisk betydelsefull fisk. Under senare åren har dock torskbestånden minskat radikalt, därav allla dessa diskussioner om fiskestopp osv. Det är ju mycket p.g.a överfiske och att på att torskens bytesfiskar minskar t.e.x lodda.
Källa
Namnsättning
Sill eller strömming betraktas idag som en och samma art. Namnet strömming användes i dagligt tal för sill fångad i större delen av Östersjön. Enligt ett kungligt påbud från 1500-talet ska sill fångad öster om en linje mellan Kalmar och den polska kusten kallas strömming. Ordet strömming användes i dagligt tal för sill fångad i större delen av Östersjön. Det svenska namnet strömming har ett ovisst ursprung, men kan komma från det fornsvenska 'strömling' eller från en diminutiv form av 'strömil', som betyder en som far fram i flock, och som ytterst är avlett av 'strömma'. Namnet strömling återkommer även i andra språk i Östersjöregionen och längs Nordsjön.
Anledningen till att sillen i stora delar av Östersjön givits ett eget namn beror nog till största delen på att arten gradvis ändrar utseende. Även proportionerna mellan olika kroppsdelar förändras ju längre in i Östersjön man kommer. Likaså minskar antalet ryggkotor ju längre norrut man fångar den. En sill från Västerhavet har till exempel ett förhållandevis kort huvud jämfört med en strömming från Östersjön. Ju längre in i Östersjön man fångar strömmingen desto större är dess relativa huvudlängd, och artens fetthalt är lägre i Östersjön jämfört med Västerhavet. Förändringarna beror sannolikt på att den i Östersjön avtagande salthalten utsätter enskilda strömmingar för större och större fysiologisk stress ju längre in man befinner sig i Östersjön.
Ursprungligen marin
Sillen räknas till de ursprungligen havslevande (marina) fiskarterna, och den relativt korta tid (några få tusen år) som gått sedan Östersjön senast blev ett havsområde har inte räckt till för att arten fullständigt ska ha hunnit anpassa sig fysiologiskt till den bräckta miljön. Trots detta leker den med framgång över hela Östersjön.
Lek
Sillen lägger sina romkorn mot bottensubstrat och de klibbiga romkornen fastnar ögonblickligen. Strömmingen föredrar dock att lägga rommen på växtlighet. Dominerande substrattyp är fintrådiga alger. Även stenar, musslor, klippor m.mm. kan användas som underlag. Det enda som den tycks undvika är mjuka sedimentbottnar. Lek förekommer under olika tider på året beroende på var man är. Normalt förekommer två mer framträdande lekperioder under året och man talar oftast om vår- eller höstlek. I Östersjön anses att höstleken var den vanligaste åtminstone från 15 - 1600 talet och ända fram till tiden för andra världskriget. Sedan dess har något hänt och höstlekarnas andel har kraftigt minskat. Sen slutet på 1960-talet utgör de bara några få procent av Östersjöns bestånd. Orsaken är inte klarlagd. Möjligen kan det kopplas till gödningen av Östersjön.Trots att man talar om höst- och vårlek så pågår dessa inte samtidigt i hela Östersjön. Vårlekarna i Stockholms södra skärgård ligger toppen ungefär i början-mitten av juni. Högst upp i Bottenviken sker leken ännu senare. Lekperioden är dessutom ganska utdragen. Man kan faktiskt hitta lekmogen strömming under nästan hela året, men huvuddelen av leken sker mellan cirka 8 och 12°. Det gäller både för vår- och höstlekare.
Strömmingens lek består i att de cirklar några decimeter över botten, ofta på ställen där lite kraftigare trådformiga alger (t.ex. havsmossa) skiljer ut sig från mer fintrådiga alger, typ tråd- och repslick. Enstaka strömmingar bröt sig ur den cirklande gruppen och dök ned i vegetationen där de simmade framåt, vibrerande med kroppen, strök könspapillerna mot algerna under några få sekunder samtidigt som de släppte ut rom respektive mjölke. Under denna korta tid känner de samtidigt av bottensubstratstrukturen med sina bukfenor för att avgöra om substratet är lämpligt för lek. Efter att ha utfört detta anslöt de sig på nytt till den cirklande gruppen varefter nya individ dök ner mot botten. Någon samordning mellan honor och hanar tycktes ej förekomma.
Befruktningsprocenten ligger oftast omkring 98-100 %, och dödligheten är normalt låg under rommens utvecklingstid, omkring 5 - 10 %. Under romstadiet kan ett ganska stort betningstryck på rommen uppträda lokalt. Vanliga romätare är bl.a. mört, storspigg och torsk. Det tycks dock som om de största romförlusterna sker i anslutning till leken eftersom närvaron av stora mängder strömming lätt drar till sig annan fisk.
Matfisk
Strömmingen har sedan mycket lång tid tillbaka utgjort en viktig del i kosthållet för folken i norra Europa. Den saltade sillen fanns nästan på var mans matsedel under århundraden och var t.ex. en av Hansans absolut viktigaste handelsprodukter. I dag är vi förhållandevis dåliga på att äta strömming. Vi skulle kunna äta avsevärt mer och, vi borde kanske fiska mer för att inte strömmingen ska bli sämre som matfisk.
Källa
Fakta skaldjur
Havskräftor
Havskräfta gräver gångar i lerbottnar, mest på 40-80 meters djup i Västerhavet. Den fiskas med bottentrål eller burar. Burkräftor är av bättre kvalitet och oftast dyrare. Kräfta får landas från en minimistorlek på 40 mm carapaxlängd (längden på ryggskölden), vilket innebär en totallängd på ca 13 cm. Mindre kräftor (ca 70%) som fångas måste slängas tillbaka. Dock dör de flesta av de kräftor som har släppts tillbaka. Därför pågår utveckling av mer selektiva redskap för att minska denna dödlighet.
Krabba
Krabbor fiskas med tinor och krabbgarn. Honorna betingar ett högre pris, eftersom rommen är uppskattad. Romutveckling påbörjas på sensommar. Krabban fiskas därför på hösten, då den är "fullmatad". Förutom köttet äts lever och rom från det öppnade skalet.
Räkor
Räkor fiskas i Västerhavet, Skagerack och i Nordsjön, oftast på ca 200m djup. Man använder bottentrål till räkfiske. Dock är räkor inte bottenlevande utan lever i vattenmassan nära bottnarna. Viktigt för räkfiske är redskapsutvecklingen, där man arbetar på att minska bifångster dels av mindre räkor dels av andra arter. Arbete med sortering ombord förenklas därmed och minskar behovet av arbetsinsats och ökar samtidigt kvaliteten på fångsten.
Äggen släpps på våren och larverna är pelagiska, d.v.s. flyter omkring i vattnet. Första två åren är räkorna hannar. När de blir ca 4 cm stora, då är de 2 år gamla, byter de kön och blir honor. Det är därför som alla räkor har rom när man köper räkor fångade under könsmognadsperioden. Räkan leker i mars och sedan har de ingen rom kvar. Färska räkor som säljs på sommaren skall alltså inte ha någon rom.
Laxen i Östersjöområdet är en egen genetisk grupp som härstammar från Nordatlantiska laxen (Salomo salar L). Man tror att att laxen spred sig upp i vattendrag från istidens tidiga issjöar samt senare genom de nordligaste älvarna förbindelse med Atlanten under perioden Yoldia havet. När förbindelsen till Atlanten senare försvann hindrades laxen i Östersjön från att vandra ut.
Denna isolering varade i ungefär två tusen år, numera vandrar Östersjölaxen ytterst sällan ut i Kattegatt, Skagerack eller till Atlanten. Av märkta lasxsmolt i Östersjöområdet har endast 0,04% återfångats utanför Östersjön.
Laxens huvudsakliga uppväxtområden i havet är i hela Österjön söder om Åland, oavsett vilken älv de utvandrat. Den huvudsakliga födan i havet är skarpsill (Clupea sprattus L.) och sill (Clupea harangus L.).
Reproduktionen i Östersjön
I början av 1900-talet var den beräknade smoltproduktonen 8-10 miljoner smolt per år, nuvarande siffra beräknas till 2-3 miljoner alltså endast 25%. Orsaken till detta är bla exploateringen av älvarna genom damm-, vattenkraft utbyggnader och miljöförstöring. För att kompensera detta gör man sedan 50-talet smoltutsättningar på 6 miljoner smolt vilket motsvara resterande 75%. Tyvärr medför detta att den vilda laxen idag är en utdöende ras. Utsättningen fördelar sig ungefär lika mellan Sverige, Finland och Baltstaterna inklusive Polen och Ryssland.
Under 80-talet gjorde man i sverige försök med kustutsättningar av laxsmolt och använde sig av en metod som heter fördröjd utsättning. Det betyder att man sätter ut smolten senare på sommaren/hösten, härigenom fick man större återfångst i antal och framförallt i vikt/smolt. Laxen återvänder i stora drag till kustområdet den satts ut och felvandringen till älvar låg under 1%. Då dom flesta inte var präglade till någon älv var vandringsmönstret stört. Laxar som släpptes ut runt Gotlandskusten har fångats i nästan alla älvar runt Östersjön samt en stor förekomst av lax runt kustern under lekvandringen. I Danmark har man fortsatt med denna utsättning runt Bornholm, men det fanns diskussioner att den skulle avslutas efter år 2001. Om utsättningen fortfarande förekommer vet jag ej.
I början av 1900-talet fanns drygt 80 laxproducerande vattendrag i Östersjön medans siffran i dag endast är 37st älvar. Av dessa finns 14 i sverige där elva av dessa är i Bottenhavet. I det Egentliga Östersjön som södra Östersjön upp till Åland med finska bukten inkluderat kallas för, finns endast två älvar nämligen Emån och Mörummsån. Emån producera ca 2000-5000 smolt och har en potential på 15 000, medans Mörrumsån producera 30 000- 70 000 smolt och har en potential på 100 000.
Som en parantes till detta producerar Torneälven (Sveriges största) runt 50 000-80 000 smolt per år och har en *potential produktion på 500 000 smolt.
(*Med potentiell produktion menar jag om inga hinder i älven fanns som t ex laxfällor, dammar, kraftverk, etc.)
För att få en balans mellan vildlax och utsatt lax har IBSF International Baltic Sea Fishery Commission gjort en plan kallad för Salmon Action Plan (SAP) som startades 1997 och ska fortgå till 2010. Målet är att gradvis öka det naturliga produktionen av vildlax och nå upp till minst 50 % av den potential produktionen i dom älvar där vild lax producerar sig i Österjöområdet. Laxen bör också åter introduceras i dom älvar med lax potential i.
Man har påbörjat förändringar i några av Sveriges älvar, dock går det långsamt och långt ifrån alla kraftverk/fördämmningar har utrustats med laxtrappor. H är följer några exempel från mina trakter i södra Sverige;
Alsterån som har sin utmynning i Pataholm (Några mil norr om Kalmar) och sträcker sig förbi Ålem har laxutsättning gjorts sedan slutet av -90 talet även laxtrappa har byggts. Denna å har en potential på 1 900 smolt/år.
Helgeån strax söder om Åhus har man börjat med utsättning, denna å har en potential produktion på 3 200 smolt/år.
Vandringslax
Laxen leker i älvarna och stannar där i 2-4 år, varefter den vandrar ut i Östersjön för tillväxt. Denna havsperiod varar i 1-4 år då den återvänder för lek.
Några laxar nästan uteslutande hannar kan återvända till älven efter endast ett år i havet (sk grilsen) och kan återkomma för lek flera gånger. Över 95 % av laxen hittar tillbaka till sin hemälv, störst propotion av felvandring sker bland grilsen. Laxen börjar sin vandring från Södra Östersjön i April-Juni mot sina älvar i Norr. Vad som sätter igång denna vandring är troligen vatten temperatur samt antal soltimmar/dygn, som ökar efter vintern. Undersökningar visar att vandringslaxen simmar i rask takt mot sin älv. I vandringen undviker laxen dom centrala delarna av Östersjön och simmar nästan uteslutande längst med kustlinjen tills den når området för sin hemflod.
Dom flesta fiskarna simmar en sträcka på 25-45 km per dygn under vandringen.
Undersökningar visar att laxen simmar högt upp i vatten skiktet under vandringen. Nedanstående diagram visar resultatet av en märkning på 14 st laxar .
Källa
Fakta
Surströmming är lekmogen strömming, fiskad i Bottenhavet, som genom jäsning även kallad fermentering startar en mikrobiologisk process. Mjölksyra, aminosyror, peptider och andra ämnen utvecklas som bland annat förhindrar bakterietillväxt, nedbryter proteiner och utvecklar smakämnen.
Finns det nåt ställe i stan där man kan få tag på kravmärkt fisk?
